Bjäre som jag ser det...
... fortsättning
Inte mindre än 900 000 plantor hade satts och nu gällde det att dessa får växa till sig utan att boskapen skadar dem. ” Intet slags husdjur finge vid vite ditsläppas”
Inte heller var det tillåtet att bortföra plantor därifrån. Byalaget skall hos Kungliga Befallningshavare i länet begära att vitesbelopp skall fastställas för överträdelse.
Under åren framöver kompletteras med nya plantor, där de ursprungliga hade gått bort. Detta pågick fram till 1923. Sedan gjordes uppehåll till 1944, då man årligen nyplanterade på nya ytor.
1907 anlades en plantskola på allmänningen. Anton Lundström, den lantbrukare som bodde närmast planteringen, skötte den. Man behövde plantor för komplettering. Gräs och sly förkvävde många plantor.
1920 hade skogen blivit så pass ”vuxen” att det var dags att gallra bland träden. Veden lades upp i högar. Sedan blev det auktion på virket. Den ägde rum i samband med byastämman på vintern.
Så höll man på fram till 1950-talet. Då uppdrog man åt länsskogvaktaren att stämpla och ta in anbud på det som skulle avverkas.
Grenar och ris, som lämnades kvar samlades ihop och forslades ner till stranden vid Skara sten. Där eldades riset och de som hade arbetat med detta ”bjöds på kaffe med gök…”
Skogvaktare från början av 1900-talet var nämnde lantbrukaren Anton Lundström.
Han hade också hand om försäljning av julgranar och tog även emot pengar av dem som hämtade sand och grus vid stranden.
Bebyggelse i Planteringen.
Omkring 1920 fanns det fem hus i Planteringen. Det var Johannes Lundström med hustru Elna, som bodde i ett hus beläget i planteringens landsida. Huset finns kvar.
Inte långt därifrån bodde John Persson och hans hustru Manda i ett litet, enkelt torp.
Även det finns kvar och har namnet Villa Norden.
I ett hus vid ”Hulta-Gadan” bodde Mickelsa John och Skräddare-Emman. Huset finns inte kvar.
Längre inåt land låg Herman Hammars hus. Även det är rivet, liksom det hus vid Mäsingegränsen, där Bernt och Augusta Kronholm bodde
Det första huset i själva planteringen var Kafe Granhäll. Det byggdes 1928 av Erik och Hedvig Nilsson samt Edla Nyberg.
I 1928 års byabok står att läsa, att om någon vill köpa en tomt i Planteringen så är priset 30 öre per kvadratmeter. Högsta tomtstorlek var 1 000 kvadratmeter.
Det året breddade man vägen i Planteringen till 5 meter.
Sommarfester.
Tidigt ordnades sommarfester i skogen. Det började 1911. Till festplatsen strömmade såväl bönder som ”arbetare och husare”. Skomagare-Johnen ( John Johansson) hade monterat upp en länga och i den hade han försäljning av bl.a. ”kaffe med tillbehör”.
Det anordnades spel och dans och lekar för barnen. Allt detta anordnades av – och för – byns egen befolkning. Det var före sommargästernas tid.
Det här pågick till 1917.
Tången – en begärlig vara.
Idag är tången ett problem. Annat var det förr. Då var tången någonting som traktens lantbrukare betraktade som en viktig resurs. Som värdefullt gödningstillskott på åkrarna. Tången innehåller värdefulla ämnen.
Efter västlig storm blev det rusning med hästar och vagnar till stranden. Nu gällde det att snabbt ”muta in” så mycket tång som möjligt. Därav sedvänjan att ”vända upp tång”. Man körde med häst och vagn ner till vattenbrynet – ibland ut i vattnet – och lastade vagnen full. Därefter några tiotal meter upp på stranden. Där lade varje bonde sin hög.
När lantbrukaren ”vänt upp” så mycket han önskade kunde han sedan i lugn och ro ägna sig åt det mycket tidsödande arbetet med att forsla tången den långa vägen ut till de olika fälten.
Det var en lång väg. Fyra kilometer till Glimminge by, till stor del uppförsbacke.
Brand.
1919 utbröt eldsvåda i skogen. Några pojkar hade varit ovarsamma med tändstickor. Ett litet område vid gränsen mot Vasalt brändes av.
Fritidshus och sommarkolonier.
Det var först efter andra världskriget, som Glimminge Plantering på allvar upptäcktes som fritidsparadis. Allt oftare fick lantbrukarna i Glimminge besök av folk som ville köpa tomtmark i planteringen. Lantbrukarna som tidigare betraktat skogen som något mindre värdefullt märkte snart hur lätt det var att sälja tomter. Efterhand steg också priserna.
Sommarkolonier.
Också de som hade ansvaret för barnens bästa runt om i Skåne upptäckte Glimminge Plantering med dess fina badstrand, den talldoftande skogen de härliga strandmalarna och enebackarna.
Så kom sommarkolonierna slag i slag. Kristianstads stad, Burlöv, Osby, Riseberga och så den största av dem alla: Kristianstads läns dispensärkoloni. Ganska snart fylldes skog och snart av barnens lek och stoj. Vid vissa tider samlades hela kolonien med barn och personl på strand för att där njuta av sol och svalkande vind för att sedan ge sig i havet.
Ett spirande badliv.
Glimminge Plantering och stranden var under lång tid något för enbart dem som bodde i Glimminge och dess närmaste omgivningar. Redan då var Glimmingestrand en populär badplats för orstbefolkningen.
1938 satsade byn 50 kronor på en badflotte. Den förankrades med en ”klös” ( något som delvis liknar en harv)
Vid mitten av 40-talet fick byggmästare Alfred Johansson och hans son Enock i uppdrag att tillverka en fast brygga. Pålningsarbetet utfördes av fiskebåtar från Ramsjö.
Det var problem att få ner pålarna i botten där det fanns mycket sten.
Havet var obarmhärtigt i sin ”behandling” av bryggorna. Ganska snart måste en ny brygga tillverkas. Nu byggde byborna själva under ledning av Tage Karlsson.
Höstens stormar och vinterns isar gick hårt åt bryggan. Ofta måste man reparera.
Fram till 1967 klarade sig denna brygga.
Brygga nummer tre bars upp av cementrör, som fylldes med sten och betong. Även den fick stryk av framför allt isen.
Delade kostnader.
Nu hade överenskommelse träffats med såväl kommunen som med villareägareföreningen och en fördelning av kostnaderna. 1970 betalade byn 1 444 kr för reparation av bryggan. Det utgjorde en tredjedel av den totala reparationskostnaden under året.
Nuvarande brygga innebär en återgång till tidigare modell, dvs en brygga byggd på plintar av cementrör.