Bjäre som jag ser det...
... fortsättning
Svaret ganska enkelt: jag tycker att ämnet är angeläget. Dessutom intressant.
Och drivkraften? Den kommer bl.a. från alla de intresserade bjärebor, som kontaktar mig och som har förslag och idéer om ämnen, som de vill att jag skall ta upp till belysning eller bilder, som de vill att jag skall ta hand om och rädda åt eftervärlden.
På så sätt är det bjäreborna som är mina ”arbetsgivare”. De ger mig energi och lust att ta tag i frågorna.
Att bjäreborna är intresserade av sin historia är på ett sätt inte så märkligt. Vi har förmånen att bo i ett eldorado av minnen från olika tidsepoker. Hela landskapsbilden på bjärehalvön är ju som en uppslagen bok. I den kan vi – sida för sida - bläddra oss fram genom historien, från det att landisen lämnade vår bygd för ca 10 000 år sedan - via stenålder, bronsålder, järnålder, vikingatid, medeltid och nyare tid. Allt under förutsättning att vi har kunskapen om det, som kulturlandskapet har att berätta.
Lever man i denna på kulturminnen så rika miljö, är det inte så konstigt, att man vill suga till sig allt det vetande som finns. Om flintyxan vi finner i jorden, bronsåldersdolken i mossen, den mäktiga bronsåldershögen, odlingsterrassen, skålgroparna i klipphällen, torvmossen på Åsen, tångvägen vid stranden, stengärdsgården, den gamla ryggåsstugan, resterna av torpet på Åsen, järnringarna i ringastenen vid stranden, fartygsekplankorna i väggen i den gamla bondgården osv.
Detta kulturlandskap är en tillgång. En enorm rikedom. Därför gladde det mig. När jag nyligen såg i ”bladet” att det skulle anordnas en träff i V. Karups Bygdegård kring temat ”Landsbygden är Bjäres framtid”. Utgångspunkten för hela ”tänket” är, att landsbygden, dvs bjärebygdens kulturlandskap, naturskönhet mm utgör vår viktigaste resurs som destination. Turistchefen, Karin Bengtsson, framhöll, att ”landsbygden är framtiden när det gäller bjärehalvöns destinationsutveckling”
När man är innehavare av dyrbarheter följer, att man skall vara rädd om dessa. Vårda dem. Skydda dem. Kort sagt: Se till att man inte sågar av den gren man sitter på. För att uttrycka det på annat sätt: Förhindra att dessa dyrbarheter exploateras av krafter som enbart styrs av egna vinstintressen.
Jag gläds över att denna medvetenhet tycks öka. Det är allt fler som ser våra gemensamma rikedomar och som inser, att de är just gemensamma.
Kalle Eriksson